Ingrid Wikstrom
Ingrid Wickström
En una cabaña sueca: Ingrid con sus amigos,
los poetas argentinos Marisa Villagra y Mario Romero.
(Hacia 1980).
Ingrid Wickström vive en Estocolmo y en 2006 se examinó en la 'Nordic School of Creative Writing', Biskops Arnö, Suecia.
folk i byn - voces del pueblo (*)
1
Gustav som fick en ny halskota sedan
han föll från traktorn och
nu kör den igen som vanligt
Elin med sina unga långa flätor som
längtade efter barn (”vi försökte och försökte”)
och nu går böjd och hämtar sina
kära hästar till stallet om kvällen
Emanuel som har sin lund och sin ljugarbänk
borta vid potatisen och hallonbuskarna och
aldrig varit i sta´n
Allan som levde på korv och brännvin och aldrig
tvättade sig
John som gick till brevlådan för att hämta tidningen,
lämnade den på trappan till hönshuset och
hängde sig där
Hanna som hanterar den väldiga lökmaskinen med
samma finkänslighet som hon broderar tavlor
eller brer läckra smörgåsar
1
Gustav al que le han puestouna nueva vértebra en el cuellodespués de una caída desde el tractory ya lo monta de nuevo como si nadaElin con sus largas trenzas de jovencita quedeseaba tener hijos (“intentábamos eintentábamos”) y ahora, encorvada, llevasus amados caballos al establo cada tardeEmanuel que tiene su arboleda y su ‘banco de lasmentiras’ allí donde crecen las patatas y losframbuesos y quien jamás estuvo en la ciudadAllan que se alimentaba de chorizos y aguardiente yno se lavaba jamásJohn que fué al buzón a recoger el periódico,lo dejó en la escalera del gallinero y allíse ahorcóHanna la que conduce la enorme máquina de recoger cebollascon la misma delicadeza como bordacuadros o prepara bocadillos deliciosos
2
Vi satt och skapade tid, bröt av nybakat bröd
och läste i en gammal bok: ‘El pan recién
cocido nunca debe faltar en un yantar’.
Dödsbrödet och mördarbrödet bär vi alltid med
oss. Men i olika fickor.
2
Estuvimos sentados haciendo tiempo. Partimos
un pan y leíamos en un viejo libro: ‘El pan
recién cocido nunca debe faltar en un yantar’.
El pan de la muerte y el pan del asesino
los llevamos siempre con nosotros. Pero en
bolsillos diferentes.
3
Vilken röst ger vi fågelkvinnan
med svältande fingrar
hon hänger som sparven i trädet
halssenorna spända
genom ögonlocken strömmar evighet
ansiktet så stilla och händerna (söker de formen?)
när vi skar av snaran med kökskniven
föll orden isär
vi bredde ut våra bokstäver under henne
svepte kroppen i de sköraste och
la henne i gula rummet
tillsammans med två döende vinthundar
3
Qué voz damos a la mujerpájaro
con dedos famélicos
cuelga como el gorrión del árbol
tensos los nervios del cuello
por los párpados brota eternidad
la cara tan serena y las manos (buscan la forma?)
cuando cortamos la soga con el cuchillo de cocina
se deshicieron las palabras
desplegamos las letras debajo de ella
amortajamos su cuerpo con las más frágiles y
la depositamos en el cuarto amarillo
junto a dos galgos moribundos
4
Här sjunger inte jord
här talar inte himlar
här lägger hon sin mjuka fläta mot
världens hårda vagnar
och något hjälplöst (bortom henne) gråter bland
låga buskarna i almlunden
4
Aquí no canta, tierra
aquí no hablan, cielos
aquí ella deja descansar su suave trenza contra
los duros carros de los mundos
y algo desamparado (allá de ella) llora entre
arbustos en el bosque de los ólmos
5
Skogen som vänligt vek sig kring honom när det
blåste. Det var hans ton. Och så minns vi honom.
Hans ton, hans klang. Den som tar vid efter orden.
Och hans sista milda dödens ansikte. Det man
inte ger till vem som helst. Bara till dem man
tillhör. Om man har turen att tillhöra. Om man inte
lider brist på tillhörighet. Vilket är det värsta.
Han var trött. Satt spröd med slutna ögon framför
kaffekoppen med ljusblå blommor. Han var nära.
Behövde inte längre söka (när vi slutar söka
måste vi dö). Han var igenkänd. Han var redan
innesluten. Så som man vill innesluta sig med sitt
sista ansikte.
5
El bosque, al soplar el viento, amablemente lo
envolvió. Ese era su tono. Así lo recordamos. Su
tono, su sonido. Lo que prosigue detrás de las
palabras. Y su última dulce cara de la muerte. La
que no se entrega a cualquiera. Sólo a los que
perteneces. Si tienes la suerte de pertenecer. Si
no careces de pertenencia. Que es lo peor.
Estaba cansado. Sentado fragil con los ojos
cerrados delante de una tasa de café con flores
azules. Estaba cerca. No necesitaba buscar más
(cuando dejamos de buscar tenemos que morir).
Estaba reconocido. Cobijado. Tal como deseas
cobijarte en tu último rostro.
6
Det finns en allmän förekomst av tecken,
som vi ångestfullt söker efter längs alla
diken. De är av en art av omsorg som
man kan utöva, bara om man tål stillhet.
Dessa hemliga tecken tillhör oss alla.
6
Hay una existencia general de signos que
angustiosamente buscamos a lo largo de
todas las acequias. Exigen una clase de
esmero que sólo se puede ejercer si se
resiste en quietud.
Esos signos secretos son de todos.
7
Han hade väntat. Men inte på döden. Han
hade väntat på att någon skulle se honom,
när han gick tätt intill sig själv. Tätt intill sin
längtan. Ensam i natten, lyssnande till ljudet
från granar som rispade skinnet tills det
brände. I allt som var sår. Han hade tänkt
koppla loss sig från de hårda vagnarna. Låta
dem kratsa ur ögonen. Gå blint. Låta dem
skära ut hjärtat. Ge upp ett skrik. Men inte dö
i tystnad. Inte utan att han kräkts upp orden.
Som han längtat efter att säga.
7
Había esperado. Pero no a la muerte. Había
esperado a que alguien le viera, cuando
andaba junto a si mismo. Junto a su ansia.
Solo en la noche, escuchando el son de los
abetos, arañando la piel hasta que ardía. En
todo lo que era llaga. Había considerado
desengancharse de los duros carros.
Dejarles que le hicieran trizas los ojos. Andar
ciego. Dejarles que le arrancaran el corazón.
Dar un grito. Pero no morir en silencio. No
sin haber vomitado las palabras. Las que
ansiaba decir.
8
Men gråt inte dö inte gå inte ut i den gråa
natten. Vi har ett eget ställe.
Kom ta sats och hoppa över bäcken. Var
inte sorgsna ögon. Vi är alla en. Var inte
främmande för dina händer. Spegla dig i
dem tills du ser en gnistklimp
karmosinerröd.
8
Pero no llores no te mueras no salgas a la
noche gris. Tenemos un lugar nuestro.
Ven y salta la acequia. No seas ojos
tristes. Todos somos uno. No seas un
extraño para tus manos. Refléjate en ellas
hasta que veas una bolacentella en
rojocarmesí.
9
Vid diket och kring glasäppelträdet låg
tystnaden lat och utspridd. Såren teg. Vi lät
solen sträcka ut oss. Vi lät ljuset. Från det vita
huset sjöng hon över decennierna på blinda
ljusvågor. Hon var flickan som andades in
doften av grönsakerna en morgon ingen längre
mindes. Hon var flickan som stack in sina
händer under männens kavajer och mindes
deras ryggar.
9
Junto a la acequia y alrededor del manzano de
vidrio estaba el silencio ocioso y esparcido.
Callaron las heridas. Dejamos al sol
prolongarnos. Dejamos a la luz. Desde la
blanca casa ella cantaba sobre las décadas, en
ciegas ondas luminosas. Era la chica que
aspiraba el aroma de las verduras una mañana
que ya nadie recordaba. La que ponía sus
manos por debajo de las chaquetas de los
hombres. Y recordaba sus espaldas.
10
Det var när musiken kom till oss. Flerstämmigt.
Som vårt eget ställe skapades. Och allt blev
rörelse och ljud och händer och vi hängde i
trädens andning och vi rörde vid varandra och
vi penslade varandra med blickarna och
maskrosorna slog rot i mittsträngen av grus på
vägen förbi hönshuset där han hängt sig och de
bildade ett friskt grönt rep.
10
Fué cuando nos llegó la música. Polifónica.
Creó nuestro propio lugar. Y todo fué
movimiento y sonido y manos y colgábamos en
la respiración de los árboles y nos
pincelábamos con las miradas y los dientes de
león echaron raíces en medio del camino de
grava que atravesó el gallinero donde él se
ahorcó y juntos formaron una fresca soga
verde.
11
Och mörker i jord
mörker i himmel
och barnet som andas riddarsporrar kungsljus
och barnen som faller ifrån höga släta hus
och kalla döda
mörker andas
och tystaskriken
därinne
11
Y tinieblas en la tierra
tinieblas en el cielo
y el niño que respira espuelas de caballeros gordolobos
y los niños que caen desde altas casas llanas
y muertos fríos
respiran tinieblas
y silenciosgritos
allá adentro
12
Kära barn!
När ni står där med era frågande darrande
munnar hoppas jag att bokstäverna går fram till
er och blir inte bara ord och bilder, utan
människor och fåglar. Fåglar, som vet att en
värld utan gränser ska ta vid.
12
Queridos niños:
Cuando estáis allí con vuestras temblorosas
bocas interrogantes, espero que las letras se
os acerquen y se transformen no solo en
palabras e imágenes sino también en personas y
pájaros. Pájaros, sabios del arribo de un
mundo sin fronteras.
(*) Versiónes libres en castellano: Ingrid Wickström y Poni Micharvegas
a Las Madres Universales
Jag hörde dig aldrig gråta
jag hörde dig aldrig andas
såg imman
syrgasmasken
krampen
din späda späda hand
ditt ljusa ljusa hår
Jamás te escuché llorar
jamás te escuché respirar
vi el vapor
la máscara de oxígeno
el calambre
tu mano tan tierna tierna
tu pelo tan rubio rubio
La casa della rivista
di Ingrid Wickström
Fotogafías: Ingrid Wickström y Erik Wickström
Cantan las aguas sus corales de la tarde
En la Tierra que no es
caminarás con calzado de oro
a través de la alta hierba que muerde
los caminos lúgubres
Con palabras de piedra
levantaré mi casa y mi mesa
donde almorsará el hambre…/
Igual que la llama
conserva su energia vertícal
Testo: Martín Poni Micharvegas